Det har varit flera debatter om huruvida man, genom psykoterapi, faktiskt kan åstadkomma en avgörande förändring av en individs problem eller inte. Ett av de allra tidigaste bidragen till debatten var 1952 då Hans J. Eysenck som sa att de förändringar som uppstår i samband med psykoterapi inte berodde på psykoterapin i sig utan på patientens spontana självläkningsprocesser. Smith, Glass och Miller däremot utförde en studie på psykoterapipatienter och deras slutsats blev att psykoterapi faktiskt är en effektiv behandlingsmetod. Studien visade att den genomsnittlige psykoterapipatienten mådde bättre efter behandlingen än en genomsnittlig patient i en annan grupp där de hade fått antingen ingen behandling alls eller en annan typ av behandling. Flera studier har påvisat samma slutsats som den Smith, Glass och Miller gjorde, och även jämförelsevis mellan de olika psykoterapierna är det ingen som förefaller bättre än någon annan. Däremot så ska psykoterapin ha mindre effekt ju svårare psykiska problem patienten har.